Who the hell is Ralph Rucci?

Historien om en av modevärldens bäst bevarade hemligheter säger själv att han är "ett perfekt exempel på att Gud lever".

Få kommer undan med ett sådant påstående.

Ingen av dem är modedesigner.

Det är kläder vi talar om.

Sådana som man, åtminstone enligt de mer pragmatiskt lagda, ska kunna ta sig ut och in i en taxi med. Men det finns ett undantag — Ralph Rucci.

Denne amerikanske designer skapar exceptionella plagg av högsta skrädderikonst. Bekväma nog att ta sig ut och in ur taxibilar med, för övrigt. Detta har varit en av modevärldens bäst bevarade hemligheter, i tjugofem år. Man kan onekligen fråga sig varför. För det har inte varit vilka tjugofem år som helst.

Det har varit år efter år med kollektioner av välgenomtänkta och utsökt skurna plagg i de mest luxuösa av material. Plagg som burits, och bärs, av kvinnor som alltid tillhör de mest välklädda på societetssidorna. Ändå har branschfolk undrat »who the hell is Ralph Rucci?« när hans namn har kommit på tal.

Nej, nej. Inte Ralph Lauren. Ralph Rucci. R-u-c-c-i. Ända tills han som förste amerikan sedan Mainbocher på mo-talet blev inbjuden av Chambre Syndicale de la Haute Couture Parisienne och fick visa sin haute couturekollektion i Paris 2002. Då vände det. Lite grann.

Fast Vogue skriver fortfarande inte om honom, trots flera firade Parisvisningar sedan dess, trots att han till skillnad från andra amerikanska designer har en ateljé med hantverkskickliga medarbetare mitt på Manhattan och trots att han i början av 2007 uppmärksammades med en stor retrospektiv utställning på Fashion Institute of Technology (FM kallad The Art of Weightlessness.

Och trots att han, till skillnad från många, många andra designer har fullständig kontroll över sitt arbete och sitt företag. Han ägs av ingen. Något som ger en frihet som är extremt ovanlig i dagens modesammanhang. För många i modebranschen existerar Ralph Rucci fortfarande inte. Detta tar han med ro. Upphöjt lugn. Värdighet. "Jag är inte ignorerad av pressen, jag är ignorerad av vissa medlemmar av presskåren", som han konstaterar.

Men så är Ralph Rucci ingen vanlig modedesigner, om nu ordet vanlig kan förknippas med just modedesigner. Men ni vet vad jag menar. Någon som gör sig ett namn genom att formge plagg som väcker uppmärksamhet, gärna lite spektakulära. Trendiga.

Han eller hon snappas upp av ett välkänt modehus. Parfymer följer. Accessoarer. Annonser tagna av kända fotografer. Kändisar bär plaggen på röda mattan. Plötsligt finns det saker att skriva även om det inte alltid handlar om varken mode, kläder eller designern fråga. Men det blir press! Skvaller, artiklar, så här gör du. Och så känner vi alla till modenamnen även om vi inte alltid känner till historien bakom dem, eller kan förklara deras storhet — Miuccia Prada, Tom Ford, Marc Jacobs.

Väskorna är snygga i alla fall, och solbrillorna. Ralph Rucci avskyr till att börja med trender. »I don't do trends«, som han säger. Under mitten av 1990-talet, då hela modevärlden charmades av Tom Fords uttalade sexighet, brydde Rucci sig överhuvudtaget inte om att visa sina kläder för kvinnor som bar Gucciväskor.

Hans kläder vänder sig inte till kvinnor som finner det betydelsefullt att genom märken markera vilka de vill vara. På frågan om vad han anser om dagens modescen där det är viktigt att plaggen syns på kändisar för att ge uppmärksamhet till märket, går han igång ordentligt, om än välartikulerat.

Och det är väl ungefär här som man ska börja spåra anledningen till att Ralph Rucci inte är ett namn som förekommit på innelistorna, eller i pressen överhuvudtaget. Förutom då branschtidningen Women's Wear Daily en gång i tiden kallade honom för "pretentiös". Seriöst.