Det folkliga dräktskicket har påverkats av olika modeideal, även om det dröjt en tid innan de slagit igenom. Modet kunde ge en långlivad lokal prägel åt detaljer i dräktskicket.

Just beträffande skor kan modet tydligt avläsas i olika detaljer och skärningar på plösen, hur skorna snördes, spännen, olika dekorationer och själva formen på klack eller tåparti.

När klacken på damskor försvann under en period med början på 1790-talet, följdes det modet på vissa håll i landet. I andra delar levde klacken kvar. Följande avsnitt handlar huvudsakligen om tiden kring 1800-talets mitt fram till 1900-talets början, men med skohistoriska utvikningar till de mera burgnas skomode, och ibland till nutid.

De vanligaste skomodellerna bland gemene man var, fram till slutet av 1800-talet, slejfskor, snörskor, snörkängor och stövlar. Kvinnor och män hade ofta samma sorts skor till vardags. Skor för sommaren kunde vara av tunnare läder, skinn. Innan de pliggade så kallade tyskskorna kom, var becksömsskor med näverbottnar vanligast (ovanlädret syddes fast med lintråd behandlad med beck, kokad av tjära).

De kallades svenskskor. Sulan var tjockare och större än på pliggade skor. Stövlar var komplicerade att tillverka, mera läder gick åt, och följaktligen dyra. Skorna skulle hålla för användning i hårt arbete och på de mest skiftande underlag, i vått och kallt väder.

Mycket skulle skorna tåla och de skulle helst ha lång livslängd. Det var vanligt att nya skor enbart användes till högtid, för att så småningom övergå till att bli vardagsskor. De lagades, ärvdes och till sist återanvändes delar av dem till lagningar eller till nya skor.