....behövdes för att hålla värmen på vintern. De tillverkades "till slaktaren och varenda storbonde" och "de var rysligt fina" berättas det i gamla skrifter från tiden när de uppfanns.

Ytterstöviarna bars utanpå helgdagsskorna, till exempel kängor eller resårskor. De skinnbrämade stövlarna var tunga men varma. Kvinnor hade skinnfodrade ytterkängor. Ytterstövlarna kunde vara gjorda av tjockt läder, av kalvskinn eller av älg- eller renbellingar (skinn från älgens eller renens ben) beroende på var i Sverige de tillverkades.

I Jämtland, Ytterby, gjordes de på 1890-talet i näbbskomodell. Ytterstövlar knäpptes på utsidan. De efterträddes av de mindre värmande gummigaloscherna. De medeltida galoscherna gjordes av trä, läder eller kork. Patinan, trägaloschen, var vanligast.

Träbottnade galoscher användes ännu under 1800-talet. De utgjorde inget fullgott skydd mot vare sig smuts eller väta, att färdas med häst och vagn var det säkraste sättet att komma torrskodd fram. 

Först efter mitten av 1700-talet blev galoscher vanligare i Sverige, i första hand bland de mer välsituerade. Lädergaloscher hörde finskorna till, de användes ofta utanpå stövlarna. Det berättas om bonddrängar som av ren högfärd kom i dem till kyrkan vid vackert sommarväder (E. Jäfvert). På 1890-talet började de första svenska gummifabrikerna en galoschproduktion och det lätta, vattentäta materialet blev snabbt populärt, även om gummigaloscherna inte föll de mest modemedvetna i smaken.

Ryska gummigaloscher fanns i handeln ännu tidigare. Gummigaloscherna slog snart igenom på landsbygden, och det hände att de användes för finbruk i både vått och torrt väder. Ju blankare de var, desto finare. De förekom utanpå brudgumsskorna, och de som hade råd kunde ha både vardags- och helgdagsgaloscher.

Mindre storlekar fanns också. Från Fide på Gotland berättas att av konfirmanderna var det endast kaptenens barn som hade galoscher år 1895, men att det blev vanligare sedan. Pampuscher passade till kvinnoskor med klack.