Senaste inläggen

Av Maria "Mia" Perrsson - 29 mars 2013 14:30

Mannen, myten, idolen, skormakaren, innovatören. Numera...inte lika intressant kanske. Men ändå. Jag gillar honom. På många sätt ett slags antites till converse skor, men då vill jag påpeka att jag gillar både och. Jag är så D-VLA dubbelbottnad nämligen. Komlex. Nu kom vi från ämnet. Titta på Manolo istället.

Av Maria "Mia" Perrsson - 27 mars 2013 19:30

Du vet hur det är. Vintern känns så oerhört tuff och oändlig i januari, det känns som man är dömd att vandra runt i tunga vinterkängor genom modd och piskande regn och snö i all evighet.


Det är samma sak varje år.

På något underligt sätt så går ändå vintern framåt, trots att man har känslan av att tiden egentligen står stilla. Så en dag när man vaknar så tror man att man har försovit sig, för det är ljust på morgonen. Hux flux så ligger temperaturen på 6 grader plus och det känns nästan varmt ute när solen tittar fram, Snödropparna lyckas att tränga sig igenom snölagret och krokusarna kämpar sig upp genom den snötunga jorden. Vår. Lika oerhört och obegripligt varje år.


Det känns nästan som det till och med blir häftigare ju äldre man blir, eftersom man mer och mer förundras över hur det är möjligt för naturen att klä sig i samma vackra skrud år efter år trots att vintern lurar våren några gånger innan den låter sig bekämpas.


 


Men det finns ett annat vårtecken som är lika säkert som snödroppar och krokus. Att det är dags att ta fram converse-skorna! Som ploppar upp på folks fötter som tulpanerna i Holland; och minst i lika många färger. De finns går omkring där, i lila, svart, röd, guld, och randiga. I alla former. Höga, låga, tunn sula, tjock sula skinn eller tyg. Det finns en färg och form för alla. Det är ju det som är så fint med converseskor. Den är könsneutral, och åldersneutral, och tidlös. 


Det finns ju alltid entusiaster som tar på sig sina converseskor så fort snön börjar smälta. Sen finns också fantasterna som förbereder inköpet av nya converseskor hela vintern, som vet exakt vilka modeller som ska komma och var man kan köpa det första rykande färska paret.


Eller konnäsörerna som köper converse skor i alla färger och modeller och har de lite som prydnad uppradade på väl synliga hyllor i lägenheten.


Jag är en av dem. Så pass mycket att jag definitivt skulle kunna ägna en hel sida åt alla min kärlek för converse skor, såsom www.Iloveconverse.se. En sida jag förövrigt är djupt avundsjuk på, men ofta besöker.  


En kul sak är Converse i år har uppdaterat sitt sortiment med flera intressanta nyheter och nya modeller. Jag förutspår att modellen med inbyggd klack, den så kallad Hi-Ness, kommer att blir en storsäljare. Men jag är samtidigt lite villrådig om den kommer att blir en del av det regulgära sortimentet. Den har något av en "teenage-aura" över sig. Vilket möjligen kan begränsa produktcykeln. 


Om du vill ha en komplett överblick på alla modeller, både de som är tillgängliga i Sverige och inte, rekommenderar jag att du kollar in www.converse.com. Som sagt: detta är den internationella sidan för converse och här finns förstås alla olika modeller, men samtliga går inte att köpa i svenska ebutiker. Man kan beställa hem, men jag har inte gjort det själv, och har därför ingen aning om vad notan kan sluta på. 


 


Tips: Kolla in den roliga sidan "Create" här - vilken är precis detta: chansen att skapa sin helt egendesignade conversemodell. Jag kan fastna här i timmar och har varit väldigt nära fler gånger att beställa hem mina egna kreationer. Men, som sagt, detta är en funktion för invånarna i Förenta Stataterna, och jag har ingen aning om vad som skulle hända om jag beställde. 

#skor #converse #mode

Av Maria "Mia" Perrsson - 24 mars 2013 00:15

Who the hell is Ralph Rucci?

Historien om en av modevärldens bäst bevarade hemligheter säger själv att han är "ett perfekt exempel på att Gud lever".

Få kommer undan med ett sådant påstående.

Ingen av dem är modedesigner.

Det är kläder vi talar om.

Sådana som man, åtminstone enligt de mer pragmatiskt lagda, ska kunna ta sig ut och in i en taxi med. Men det finns ett undantag — Ralph Rucci.


Denne amerikanske designer skapar exceptionella plagg av högsta skrädderikonst. Bekväma nog att ta sig ut och in ur taxibilar med, för övrigt. Detta har varit en av modevärldens bäst bevarade hemligheter, i tjugofem år. Man kan onekligen fråga sig varför. För det har inte varit vilka tjugofem år som helst.


 



Det har varit år efter år med kollektioner av välgenomtänkta och utsökt skurna plagg i de mest luxuösa av material. Plagg som burits, och bärs, av kvinnor som alltid tillhör de mest välklädda på societetssidorna. Ändå har branschfolk undrat »who the hell is Ralph Rucci?« när hans namn har kommit på tal.


Nej, nej. Inte Ralph Lauren. Ralph Rucci. R-u-c-c-i. Ända tills han som förste amerikan sedan Mainbocher på mo-talet blev inbjuden av Chambre Syndicale de la Haute Couture Parisienne och fick visa sin haute couturekollektion i Paris 2002. Då vände det. Lite grann.


Fast Vogue skriver fortfarande inte om honom, trots flera firade Parisvisningar sedan dess, trots att han till skillnad från andra amerikanska designer har en ateljé med hantverkskickliga medarbetare mitt på Manhattan och trots att han i början av 2007 uppmärksammades med en stor retrospektiv utställning på Fashion Institute of Technology (FM kallad The Art of Weightlessness.


Och trots att han, till skillnad från många, många andra designer har fullständig kontroll över sitt arbete och sitt företag. Han ägs av ingen. Något som ger en frihet som är extremt ovanlig i dagens modesammanhang. För många i modebranschen existerar Ralph Rucci fortfarande inte. Detta tar han med ro. Upphöjt lugn. Värdighet. "Jag är inte ignorerad av pressen, jag är ignorerad av vissa medlemmar av presskåren", som han konstaterar.


Men så är Ralph Rucci ingen vanlig modedesigner, om nu ordet vanlig kan förknippas med just modedesigner. Men ni vet vad jag menar. Någon som gör sig ett namn genom att formge plagg som väcker uppmärksamhet, gärna lite spektakulära. Trendiga.


Han eller hon snappas upp av ett välkänt modehus. Parfymer följer. Accessoarer. Annonser tagna av kända fotografer. Kändisar bär plaggen på röda mattan. Plötsligt finns det saker att skriva även om det inte alltid handlar om varken mode, kläder eller designern fråga. Men det blir press! Skvaller, artiklar, så här gör du. Och så känner vi alla till modenamnen även om vi inte alltid känner till historien bakom dem, eller kan förklara deras storhet — Miuccia Prada, Tom Ford, Marc Jacobs.


Väskorna är snygga i alla fall, och solbrillorna. Ralph Rucci avskyr till att börja med trender. »I don't do trends«, som han säger. Under mitten av 1990-talet, då hela modevärlden charmades av Tom Fords uttalade sexighet, brydde Rucci sig överhuvudtaget inte om att visa sina kläder för kvinnor som bar Gucciväskor.




Hans kläder vänder sig inte till kvinnor som finner det betydelsefullt att genom märken markera vilka de vill vara. På frågan om vad han anser om dagens modescen där det är viktigt att plaggen syns på kändisar för att ge uppmärksamhet till märket, går han igång ordentligt, om än välartikulerat.


Och det är väl ungefär här som man ska börja spåra anledningen till att Ralph Rucci inte är ett namn som förekommit på innelistorna, eller i pressen överhuvudtaget. Förutom då branschtidningen Women's Wear Daily en gång i tiden kallade honom för "pretentiös". Seriöst. 

Av Maria "Mia" Perrsson - 23 mars 2013 10:15

Det folkliga dräktskicket har påverkats av olika modeideal, även om det dröjt en tid innan de slagit igenom. Modet kunde ge en långlivad lokal prägel åt detaljer i dräktskicket.


Just beträffande skor kan modet tydligt avläsas i olika detaljer och skärningar på plösen, hur skorna snördes, spännen, olika dekorationer och själva formen på klack eller tåparti.


När klacken på damskor försvann under en period med början på 1790-talet, följdes det modet på vissa håll i landet. I andra delar levde klacken kvar. Följande avsnitt handlar huvudsakligen om tiden kring 1800-talets mitt fram till 1900-talets början, men med skohistoriska utvikningar till de mera burgnas skomode, och ibland till nutid.


 



De vanligaste skomodellerna bland gemene man var, fram till slutet av 1800-talet, slejfskor, snörskor, snörkängor och stövlar. Kvinnor och män hade ofta samma sorts skor till vardags. Skor för sommaren kunde vara av tunnare läder, skinn. Innan de pliggade så kallade tyskskorna kom, var becksömsskor med näverbottnar vanligast (ovanlädret syddes fast med lintråd behandlad med beck, kokad av tjära).


De kallades svenskskor. Sulan var tjockare och större än på pliggade skor. Stövlar var komplicerade att tillverka, mera läder gick åt, och följaktligen dyra. Skorna skulle hålla för användning i hårt arbete och på de mest skiftande underlag, i vått och kallt väder.


Mycket skulle skorna tåla och de skulle helst ha lång livslängd. Det var vanligt att nya skor enbart användes till högtid, för att så småningom övergå till att bli vardagsskor. De lagades, ärvdes och till sist återanvändes delar av dem till lagningar eller till nya skor.

Av Maria "Mia" Perrsson - 21 mars 2013 09:30

Är definitivt kluven till det här. Känns inte det minst progressivt. Inte för att mode och skor och trender alltid måste följa någon slags förutbestämd kurva av progressivtet. Men det här är...tror jag...lite för tillbakablickande för att kännas spännande. Samtidigt är det kanske genialt. Vad tycker du?

Av Maria "Mia" Perrsson - 18 mars 2013 11:45

En samtida social och manlig överklasskonsumtion av mode diskuteras av Östberg som studerar den så kallade nya maskuliniteten som förkroppsligas av subkulturen kring Stureplansområdet i Stockholms innerstad.


Utifrån konsumtionskulturteori som tittar på konsumenters beteenden analyserar Östberg hur denna nya maskulinitet konstrueras. Uppmärksamhet riktas bland annat mot den nya vågen av modemagasin för män (som typ Kingmagazine) samt internetsidor som ger förslag på hur en »riktig«, heterosexuell, överklassman bör vara i 2000-talets Sverige.


Frågor kring samtida konsumtion uppmärksammas även av Emma Lindblad. Strålkastaren i hennes bidrag riktas mot konsumtionen av jeans bland ungdomar i en svensk småstad. Genom att studera ett av efterkrigstidens mest spridda och mytomspunna modeplagg undersöker hon inte bara sina informanters relation till mode, utan även dess betydelse i ett bredare kulturellt och socialt sammanhang.


Lindblad reflekterar också kring vad det antropologiska perspektivet och dess specifika metod, som bygger på deltagande observation och intervjuer, har att erbjuda modevetenskapen. Ett återkommande argument är att klädsel måste förstås i relation till kroppen. Här är frågor kring genus och sexualitet av stor betydelse.


Enligt filosofen och genusvetaren Judith Butler är kön, genus och sexualitet inte någonting vi är eller har, utan någonting vi gör. Femininitet, maskulinitet, trans, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet som sociala identiteter är resultatet av våra handlingar; det rör sig om upprepade kroppsliga handlingar och talakter.


Med sin bok Gender Trouble från vänder Budet på ett konventionellt antagande om att våra handlingar skulle vara ett uttryck för en förbestämd genusidentitet eller en sexuell identitet som är rotade i en biologisk, genetisk eller psykologisk kärna.


 


Istället är det handlingarna som skapar identiteten. Känslan att vara kvinna eller man, heterosexuell eller homosexuell är inte resultatet av biologiska faktorer eller kroppens anatomi, utan uppstår först när vi handlar på ett visst sätt.


Genom våra namn, våra kläder, våra sätt att prata, röra oss, genom våra fritidsintressen, etc. gör vi oss till kvinna eller till man. Butter utvecklar sitt poststrukturalistiska resonemang i den senare boken Bodies that Matter, där hon betonar vikten av att ta hänsyn till de konkreta kropparna:


If anything is discourse, what happens to the body?

If everything is a text, what about violence and bodily injury?


Butler försöker därmed att återinföra betydelsen av de materiella kropparna i studiet av sociala diskrimineringsmekanismer relaterade till kön, genus och sexualitet. Hennes skrifter har påverkat många akademiska ämnen, däribland modevetenskapen.

Av Maria "Mia" Perrsson - 15 mars 2013 08:15

Betydelsen av modekonsumtion för hur vi representerar och iscensätter våra identiteter spelar stor roll, men likaså frågan om vem som producerar dessa kläder — och under vilka omständigheter.


Därför är det inte överraskande att frågor som berör mode studeras av forskare som har sin bakgrund inom konst-, film-, litteratur- och teatervetenskap, företags- och nationalekonomi, sociologi, antropologi, etnologi, arkitektur, historia, juridik och designhistoria — för att nämna några discipliner.


Trots olika bakgrunder, olika förhållningssätt, olika metoder och teorier och en vitt spridd empiri, så utkristalliserar sig i denna bok tre centrala områden, teman eller ramverk vilka hinder samman de olika bidragen. Dessa tre områden är konsumtion, performativitet och modernitet.


Till exempel genomsyrar betydelsen av genus och kropp i modevetenskapliga analyser flera artiklar, med emfas på könet som performativt konstruerat. Den ständigt återkommande moraldebatten kring mode och dess konsumtion utgör vidare en viktig källa och bas för många av bidragen.


Moderniteten är central för de flesta studier som rör mode: mode så som vi idag förstår det formges och möjliggörs under 1800-talet via den visuella kultur och den konsumtionskultur som utbreder sig genom en allt mer tilltagande industrialisering och urbanisering. De tidiga akademiska resonemangen och analyserna av mode som fenomen fokuserade främst på konsumtionsaspekten — och därmed också på klassaspekterna.


Redan runt förra sekelskiftet vände sig sociologen Georg Simmel och ekonomen Thorstein Veblen mot den framväxande konsumtionsideologin och mot den nya överklassens så kallade iögonfallande konsumtion.Vi måste dock gå ännu längre tillbaka för att förstå varför modet får en sådan stor betydelse på den kulturella och ekonomiska scenen under 1800-talet.


Vilka var förutsättningarna för modets uppsving under moderniteten?


Om vi väljer att förstå mode som ett system där flera aktörer samspelar, bör vi också rikta blicken mot ekonomi, produktion, textiltillverkning samt teknologiska och industriella förutsättningar som avgörande faktorer.


Frågor kring mode, textilier och (lyx)konsumtion sysselsatte makthavarna i Sverige redan under 1700-talet.


Nyberg analyserar hur diskussionen kring yppighet och modet fördes, mot bakgrund av uppkomsten av den nya klassen av köpmän i Gamla Stan i Stockholm och hur denna definierade sig i kontrast till aristokratin, bland annat genom att inköpa nytillgängliga lyxvaror.


Han visar även på nationalekonomiska intressen i den dåtida lagstiftningen. Frågor kring överflödskonsumtion är också centrala i Orsi Husz artikel om DM-talets debatt kring massproduktion och »slit-och-släng«-mentaliteten. Hon placerar denna diskussion i ett historiskt sammanhang och riktar bland annat fokus mot konsumtionens emotionella aspekter och, vilket fortfarande diskuteras i våra dagar, de moraliska/moraliserande synpunkterna på förbrukning.


Här spelar inte minst genusfrågor en viss roll, med tanke på att överflödskonsumtion har konstruerats som en "feminin" angelägenhet — och ett feminint problem.

Av Maria "Mia" Perrsson - 14 mars 2013 10:45

Begreppet "modern" brukar ofta användas för att signalera någon form av tidsmedvetenhet. Att vara med sin tid. Att vara med i nuet. Att vara uppdaterad. Ändå upplevs kanske ordet lite gammaldags och efter sin tid så här en bit in på 2000-talet.


Att vara modern signalerar nästan dåtid, eller åtminstone ett otidsenligt sätt att uttrycka sig. Alla sådana upplevelser eller omdömen är naturligtvis väldigt subjektiva. Allt beror på vilken position man uttalar sig ifrån. Eller möjligen på vilken livsfas man befinner sig i.


Mode som tankefigur

Ett begrepp som "det moderna" är oerhört komplext.

Och samtidigt så vardagligt.

Vi såg i det inledande exemplet hur den unga kvinnan slängde ur sig begreppet som om det var vilket adjektiv som helst. Vad hon egentligen ville säga eller beskriva kan vi inte veta, men uttalandet är härmed observerat, dokumenterat och föremål för tolkning. Badplatsen kändes inte så modern. Vi kan tolka detta uttalande som en subjektiv upplevelse av en plats. Vi kan tolka det som ett positivt eller negativt omdöme. Vi kan tolka det som en markering av den egna smaken, en identitetsmarkör som talar om att personen som fäller omdömet inte uppfattar platsen som överensstämmande med hennes egen person.


Saknade platsen stil? Estetik? Saknade den vissa praktiska funktioner?


Du som satt intill började naturligtvis fundera över din egen roll på denna omoderna scen som du plötsligt blev en ofrivillig del av. Var det du och ditt sällskap som bidrog till att göra stället otidsenligt?


Och var det i så fall ålder, stil, uppförande eller något annat som låg till grund för en sådan upplevelse? Eller ville den unga kvinnan bara göra en positionering så där i största allmänhet och placera sig själv på kartan över mer eller mindre aktuella destinationer och badplatser?


Genom att skapa en problemformulering kring ett vardagligt uttalande där mode som metafor utgör en central tankefigur kan vi hitta en genväg in i ett större och mer komplext teoretiskt sammanhang. Bland det svåraste är att hitta en tillräckligt problematiserande ingång och att ställa relevanta frågor. Här är ofta det väldigt enkla också det väldigt sammansatta.


Som etnologen Orvar Löfgren har påpekat finns det ett slags nervös energi kring olika föreställningar om modets väsen. En sådan nervositet vittnar om att vi rör oss med ett begrepp som verkar ha stor betydelse. Mode är också ett begrepp som envist hänger sig kvar efter mer än ett sekels teoretiserande, och med utgångspunkt från hur sådana perspektiv i dag genomsyrar vår vardag blir det också relevant att undersöka bur modets tekniker kan studeras: Vad händer när inte bara en bestämd tankemodell utan en konkret verktygsuppsättning för iscensättningen av det nya flyttas från tygkreationer till helt andra fält?


 



En badplats som av en eller annan anledning upplevs som omodern kan tyckas vara lite av ett sidospår vad gäller att leda in på teorier om mode. Rent av oglamouröst och tråkigt. Alltför subjektivt och personligt.


Men upplevelsen av den omoderna badplatsen är så mycket mer än tråkig och subjektivt personlig. Genom att använda ett begrepp som "modern" ansluter sig den unga kvinnan till ett offentligt samtal som pågått under lång tid.


Förhandlingar kring det moderna är ett grundläggande kitt i vårt samhälle. Här organiseras tid och rum på ett sätt som ar precis så tidstypiskt som den moderna mekanism vi gärna vill distansera oss ifrån. Eller åtminstone försöka oss på att datera. Ambitionen att skapa epoker och dela in vår historia i olika faser är en viktig del i det moderna projektet.

Presentation


Modeintresserad, blaserad och babblig 21-åring från Göteborg (bor just nu tilfälligt i LA) som bloggar här när andan faller på.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog 1000länkar.com - gratis länkkatalog Blogglista.se

Skapa flashcards