Den traditionella modejournalistiken handlar till övervägande grad om att rapportera om det senaste modet och mer eller mindre oreflekterat förmedla detta till en konsumtionsinriktad och modeintresserad (kvinnlig) konsument.

  Den problematiska modesynen i Sverige har av modevetaren och frilansjournalisten Karin Falk beskrivits som ett mode där "shopping och stiltips" tar alltför stor plats bland det som skrivs om mode i medier. Karin Falk menar vidare att det fanns möjligheter att starta ett kritiskt samtal kring mode i samband med att det svenska modet flyttade fram sina positioner, men att detta var en möjlighet som slarvades bort: Medan alltfler kreatörer på den svenska designscenen arbetar konceptuellt och teoretiskt, som Sandra Backlund eller Nakkna, så lyser modejournalistiken och modekritiken som bör bevaka dessa kreatörer med sin frånvaro.

På samma sätt som designdebatten om bristen på innovation och internationalisering utmynnar i epitet som "det svenska mellanmodet" har den svenska modejournalistiken anklagats för att inte ta mode på allvar.

Kritiker frågar sig exempelvis var en debatt kring kedjedominansen i svenskt mode skulle kunna föras och efterlyser ett högre mått av teoribildning. Avsaknaden av akademisk kultur inom modets filt är påfallande, och i den mån ämnet avhandlas handlar det oftast om estetiskt innehåll eller konstnärligt uttryck.

Museer och andra kulturinstitutioner har under senare år haft uppdraget att föra upp mode på utställningsagendan, men det har då handlat om ett "godtyckligt urval av designverk och historiska exposéer". Flera modejournalister menar också att stora dagstidningar utomlands har en välgrundad och självklar modebevakning, men att någon motsvarighet länge saknats i Sverige.

Dock har ett flertal publikationer valt att ta ett bredare grepp på mode och själva modets marknad. Man kan säga att modet drivs framåt genom att olika uppfattningar och logiker befinner sig i ett dynamiskt förhållande till varandra.

Säljandets och skapandets konst följs åt som två olika sidor av modets marknad. Till synes i opposition, men trots allt överens i tron på kreativitetens kraft.

Själv tycker jag att modekritiken har svängt de seanste åren och utkristalliserat två tydliga grupper: den alltför intellektuella och den alltför ytliga. Den förstnämnda vill komponsera moderkritikens historiska brist på "akademiska" texter genom att snåra in sig allt extremkomplicerade analyser av varenda möjlig kontext som mode figurerar inom; och den ytliga är i det närmsta ordlös. 

Jag vet inte vilken jag gillar mest. 

#mode #skor

Vi vet att mode skapar värde, attraktion och skillnad och att det ligger till grund för det moderna identitetsarbetet. Mode kan också analyseras som ett sätt att kommunicera.

Under 1970- och 80-talen kom modets, och främst klädernas, kommunikativa egenskaper i fokus genom framväxten av det tvärvetenskapliga ämnesområdet "kulturstudier" eller "cultural studies". Det semiotiska perspektivet har genom företrädare som Roland Barthes fått ett stort genomslag inom modeområdet.

Barthes teorier om mode som språk utvecklades under 1950- och 60-talen. År 1967 utkom hans bok Systime de la mode, ett svårtillgängligt verk som många efterföljare försökt sig på att tolka. Begreppet semiologi är något som ofta förknippas med Barthes och kan förklaras som "kunskap om tecknen".

Barthes semiotiska analyser har i sin tur hämtats från Ferdinand de Saussures strukturalistiska lingvistik.

För att förstå modet måste vi förstå modets språk, menar Barthes.

Man behöver lära sig att förstå koden för att orientera sig i modesystemet. Här blir kläderna ett slags språk som vi kan kommunicera med. Genom hur vi ldär oss skickar vi meddelanden till andra om vilka vi är. Samtidigt förväntas vi kunna avkoda andras klädsel och förstå vad den kommunicerar.

Guttural studies har speciellt anammat det här perspektivet vad gäller identitet, kommunikation och mode. Här kan man relatera till några av medieforskaren Dick Hebdiges klassiska texter.

Genom att ge gamla, etablerade symboler en ny betydelse kunde till exempel punken genom att placera den triviala säkerhetsnålen i ett oväntat sammanhang kommunicera en helt egen stil som ifrågasatte kulturella stereotyper. I samband med kommunikationsperspektivet bör också Jean Baudrillards klassiska verk Le systi'me des objets från 1968 nämnas.

  Boken, som översattes till engelska först 1996 under titeln The system of objects, levererar en marxistiskt färgad kritik av det moderna konsumtionssamhällets varuvärld men lyfter också fram konsumenten på ett nytt sätt. Här blir konsumtion en aktiv relation mellan konsument, vara och samhälle.

För att denna relation ska bli möjligt krävs enligt Baudrillard en systematisk manipulation av tecken, signs. För att en vara ska kunna konsumeras måste den först bli ett tecken.

Varan symboliserar därför en ide om en relation. Det kan vara viktigt att dra sig till minnes att den marxistiska föreställningen om en vara bygger på att varan materialiserar kulturen på ett sätt som gör den säljbar och åtråvärd.

Ett sådant antagande bygger också på tolkningen av konsumtion som kompensation: vi köper inte längre det vi behöver utan de relationer vi eftersträvar.

#mode #skor

Tidpunkten för "det modernas" födelse skiftar ofta beroende på vem som uttalar sig eller vad man menar.

Detta har varit en återkommande diskussion inom samhällsvetenskapliga, humanistiska, konstnärliga och historiska ämnesområden under främst senare delen av 1900-talet, men också dessförinnan. Det kan vara viktigt att förstå den grundläggande skillnaden mellan begrepp som modernism, modernitet och modernisering.

Och för att ytterligare komplicera det hela syftar det moderna vanligen på modern ismen som estetisk stil och formspråk i en viss tid. De som skulle komma att kallas modernisterna ifrågasatte, under mitten av 1800-talet och framåt, det traditionella borgerliga samhället genom en hög grad av konstnärlig självreflektion, och bland företrädarna hittar man namn som Pablo Picasso, Marcel Proust, Henri Matisse och Franz Kafka. Under det tidiga

1900-talet dök begreppet postmodernism upp som en reaktion mot modernismen, och detta begrepp har alltsedan storhetstiden på 1960- och 1970-talen varit mer eller mindre tongivande inom det konstnärliga området. Inom arkitekturen fick postmodernismen ett starkt genomslag eftersom den så tydligt tog spjärn emot det gamla formspråket och på så sätt blev en tydlig markör i vår gemensamma byggda miljö.

Även inom konst och litteratur fick postmodernismen ett stort genomslag, men den direkta påverkan i människors vardagsliv kanske tog lite längre tid. Som med alla ismer refererar också dessa termer till ett mer eller mindre slutet system eller en stil. Det är inte heller så vanligt i dag att vem som helst diskuterar postmodernismen som stil under en fika eller en middagsbjudning.

  Begreppet fungerar alltså fortfarande som särskiljande och uteslutande — men mer om sådana distinktioner längre fram i boken. Sammanfattningsvis kan man säga att postmodernismen som stil och formspråk tidigt utmanade den rådande modernismen inom områden som konst, litteratur, fotografi och arkitektur.

Inom samhällsvetenskapen har det varit vanligt att skilja mellan begreppen modernitet och postmodernitet. Modernitet är ett begrepp som används för att beskriva en historisk epok.

Medan en historiker nog skulle påstå att moderniteten inföll i och med renässansen, så skulle exempelvis en sociolog använda begreppet för att beskriva den sociala och ekonomiska utvecklingen i Europa under senare delen av 1800-talet.

En etnolog som jag själv skulle hävda att i vissa samhällen och kulturer slog inte moderniteten igenom förrän långt in på 1900-talet.

Man kan betrakta modernitet som ett förhållningssätt och fokusera på hur samspelet mellan individ och samhälle tar sig uttryck. Att vara modern kan innebära att vara med sin tid, men moderniteten ger också utrymme för möjligheten att göra motstånd mot det moderna projektet. Man brukar tala om en kulturell friställning, ett brott med det traditionella samhället.

Om det traditionella "gamla" samhället erbjöd människor en plats i en tydlig hierarki som man föddes in i, kan man säga att moderniteten erbjöd en ny samhällsordning där tro och tradition ifrågasattes och ansågs spegla ett ålderdomligt och omodernt förhållningssätt. 

Jag tillgör det fåtal verkliga modeälskare som håller fram converse i alla sammanhang. Det spelar ingen roll hur mainstream det än blir; hur mycket Maja Ivarsson det än känns - det är likväl en sko som bör VÖRDAS. Men. Ibland. Känner även jag att det är på gränsen. Som den här videon. Jag vill f-n bara skära mig. 

Mode är ett begrepp som skiljer sig frän andra ord som är synonyma med mode som till exempel kläder, dräkt eller plagg vilket är något som refererar till något som vi kan ta på.

Alla försök att definiera ett klädesplagg som mode är meningslöst eftersom mode inte är en materiell utan en symbolisk produkt som inte har ett innehåll i sig själv. Ordet mode och kläder tenderar att användas synonymt men då mode kan betyda en mängd olika saker är kläder det råmaterial en person har på sig. Kläder måste genomgå en specifik process för att bli mode och mode kan förstås som föreställningar som manifesteras i kläder.

Filosofen Lars FR. Svendsen skriver att det är fullt rimligt att knyta modebegreppet till kläder. Men eftersom det inte är alla kläder som faller under mode borde begreppet vara något snävare än att enbart gälla kläder. Han gör därför en provisorisk definition: Något är mode om och endast om det fungerar som socialt särskiljande och är en del av ett system som relativt snabbt ersätter det med något nytt.

I denna definition finner vi fyra huvudsakliga ingredienser. Skillnad, systemförändring och socialt. Det måste alltså finnas skillnader och dessa måste vara identifierbara. Skillnader kan handa om att olika grupper bär olika plagg, att ett plagg skiljer sig från ett annat beroende på färg, form eller märke.

För att något skall vara ett mode måste det vara en del av ett system, vilket hänger samman med skillnader. Något kan endast vara en skillnad i förhållande till något annat och därmed måste en produkt, vilken som helst, ingå i ett slags system.

Sociologen Yuniya Kawamura skriver att det är svårt att ge en exakt definition av mode eftersom det haft så många skilda betydelser genom historien, inte minst då ordets mening skiftat beroende på skilda vanor och traditioner i olika sociala strukturer.

Trots det talar vi ständigt om mode (speciellt vi som läser olika texter om mode). Därmed borde det finnas en slags möjlig överenskommelse av vad mode betyder. Ett sätt att närma sig en förståelse av ett ord eller fenomen är att slå upp det i olika lexikon. Då finner vi att modets etymologiska ursprung kommer från latinets modus', vilket betyder uttryck för tidsandan och dess ideal, framför allt förmedlade genom klädedräkten.

Kawamura lägger till att latinets modus betyder mått, måttstock, sätt, form eller beskaffenhet och hon adderar ytterligare några definitioner: sättet att göra något på, ett speciellt snitt eller form, uppförande och ceremoniellt användande av kläder. Alltså, mode kan både handla om ett slags uppträdande och om hur vi gör saker. Trots att begreppet är mångtydigt finns det några vanliga sätt att förhålla sig till mode. Det vanligaste är positivt eller negativt.

Vi talar om mode i samband med fest, glamour och lycka, men det finns också ord som modeslav, vilket leder tanken till något som tagit kontrollen över människan. I denna tanke ryms de två nivåer som de inledande citaten pekade på, nämligen det individuella och det samhälleliga.

Mode är alltså både något individuellt och något socialt. Hur nytt är egentligen mode? Det råder ingen tvekan om att människor långt innan 1800-talets slut klädde sig enligt vissa principer och att dessa gorr och väl kan kallas mode.

Men det var i första hand förbehållet aristokratin eller en mindre grupp knutna till de olika hoven runt om i Europa. På så sätt kan mode kopplas till social status och för denna grupp var modet väldigt viktigt, för män såväl för kvinnor. Det handlade om att visa upp det senaste; att visa att man hängde med och hade god smak. För den stora majoriteten var mode ännu något avlägset och de människor som levde på landsbygden såg tämligen lika ut från år till år.

Men hos båda grupperna fungerade kläder som en tydlig markör och uppdelning mellan kön och till viss, del mellan barn och vuxna; en uppdelning som mer eller mindre smält samman i vår samtid när klädmode inte längre är förbehållet en enskild grupp i samhället. Kawaniura menar också att modet blivit mer demokratiskt och att alla, oavsett social status har rätt av vara fashionabel.

Hon menar vidare att en speciell klädstil inte är ett mode innan en stor andel av beolkningen använder ett plagg eller ansluter sig till en stil. Om bara en eller ett par personer bär ett plagg eller en speciell färg är detta inte mode utan snarare ett uttryck för en slags avvikelse eller ett anti-mode.

Men likväl måste den som tar avstånd veta vad han eller hon tar avstånd från. Hon skriver att människor visserligen bär kläder, men att de tror att det är mode och att det är mode som konsumeras. Alltså, när du köper en tröja eller ett par byxor är det inte i första hand tyget eller tråden du köper utan det som finns mellan trådarna, inbäddat i själva plagget.

Denna tro kommer ur ett antagande som säger att mode betyder mer än bara kläderna och det är genom ett sådant antagande som kläderna lämnar det materiella och blir föremål för en vetenskaplig analys. Om det vore så att kläder endast handlade om material skulle detta vara ett område för i första hand fysiker, kemister eller andra vetenskaper som på olika sätt sysslar med materialförståelse.

Men mode eller klädmode handlar inte endast om kläder. Det handlar om föreställningar om kläder och det är något som gör att studiet av kläder faller på ämnen som historia, antropologi, filosofi, konstvetenskap, sociologi och andra angränsande kulturvetenskaper.

Mode behöver alltså inte hänga samman med kläder och Kawamura menar till och med att mode och kläder är helt olika koncept och bör studeras separat vilket är något William Isaac Thomas påpekade redan 1899 i The Psychology of Modesty and Clothing.

Det är alltså nödvändigt att förstå skillnaden mellan kläder och klädmode.

Ja, det är förstås i alla välmening en "postum" kollektion, inspirerad av den bortfallna mästaren. Jag vet inte vad du sysslar med, men jag skriker ofta "kom tillbaka Alexander!" rakt ut i iskalla vårnätter och hopppas på mirakel.

Om jag fick välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta? ...

Nä, jag skulle inte ta någon roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, för i den mån den innehåller något av intresse är den också en roman.

Min vän, jag skulle simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mera om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän.

Anatole France Dräktens snitt antyder bärarens intellekt och begåvning, färgen hans känsla och hjärteslag. Det inledande citatet från författaren Anatole France handlar om kvinnor, modemagasin och ett löfte om ständig förändring. Han tänker sig att kläder är något han skall kunna "läsa" och de trasor han ser i framtidens modemagasin skall hjälpa honom att förstå detta samhälle.

Sartor Resartus från Thomas Carlyles bok med samma namn förhåller sig något annorlunda till kläder. Han läser på något sätt dräkter, men för honom säger de mindre om samhället och mer om den person som bär plagget. Han tror sig kunna se bärarens intellekt, känslor och till och med hans eller hennes hjärteslag vilket är en metafor för något djupare än bara rytmiskt dunkande.

Med hjälp av citaten får vi en ide om vad mode och kläder är. Det rör sig runt teman som historia och framtid, mellan betraktare och den betraktade, kvinnor och män, känslor, begåvning, förändring och framtid. Men vad är mode? Det är en av alla de frågor vi skall närma oss i denna text. Det visar sig dock rätt snart att det inte är helt lätt ge ett enkelt svar.

Filosofen och modeteoretikern Malcolm Barnard skriver att mode tillhör den typ av begrepp som inte låter sig naglas fast på ett enkelt eller klargörande sätt.

Det gör knappast mode unikt utan kan sägas gälla för en rad ord eller uttryck vi använder i vårt dagliga tal: stil, smak, design eller form är några exempel som vid närmare granskning visar sig vara långt från entydiga.

Som flytande begrepp skiljer sig inte mode från andra som till exempel konst, film eller arkitektur. Poängen är att det inte varit så uppmärksammat. Eller?