Senaste inläggen

Av Maria "Mia" Perrsson - 20 mars 2014 18:00

Inser att jag haft alldeles för lite husmorstips på den här bloggen hittills. Eller jag och jag. Här är i alla fall en snubbe som gjort en video om hur man får sina converse skor skinande rena längst framme på nosen. Är osäker på om det verkligen behövs en video för ändåmålet, men här är den ialla fall.

#converse #skor

ANNONS
Av Maria "Mia" Perrsson - 22 februari 2014 21:30

Regelbrott är något som ständigt pågår i modets värld, en värld som är allt annat än lagom. Och ändå är den det.


Det ligger i själva förklaringen till varifrån ordet lagom kommer. Lagom är laget-runt; det kommer sig av vikingarnas vana att dricka mjöd ur gigantiska horn, för att fira ett och annat eller kanske bara för att ha lite roligare mörka kvällar.


Mjödhornet bjöds runt lägerelden, alla tog sig en så "lagom" klunk att drycken räckte laget runt. Precis på samma sätt är det faktiskt med mode — det ska räcka och nå ut till alla. Men det vet vi ju att det inte alltid gör, och vi vet också att ibland är det fråga om överdoseringar.


Det krävs att vissa förutsättningar uppfylls för att ett mode ska nå ut till alla — och det börjar med livskvalitet. Allt som gäller mode och kläder handlar också om att använda insidan av skallen för kroppens skull.





Quality never goes out of style, hävdar jeansföretaget Levi Strauss sedan 50-talet.


Detta är något som mänskligheten har lärt sig leva med sedan urminnes tider. Alldeles självklart: kläder ska vara en mansålder. Minst.


Men kvalitet gjorde definitivt ett avsteg för kvantitet under 60-70-talet då kläder mycket ofta var en slit-och-slängvara. Ull, lin och bomull fick ge vika för syntetmaterial som banlon, perlon, nylon vilka i sin tur åt upp sig själva med tiden och normalt slitage. Med 80-talets nyväckta intresse för ekologi ökade medvetandet för livskvalitet — då blev hantverk motvikt till teknologi.


Med ens var vi tillbaka till det som styrde klädkulturen före andra världskriget: kvalitet går aldrig ur tiden. Den som likt en ekorre spar för vintern lagrar för de sju magra åren ... Klassisk skräddarkonst definieras med: varaktigt, välgjort, välsytt — och tidlöst. Utan onödiga detaljer. I en vettig kvalitet som inte trådsliter sig.


Stilmässigt är det förstås fråga om basenkla kläder som i viss mån står över modets växlingar — det som vi numera kallar klassiker.


Sådan design som Coco Chanel stod för och vidareutvecklade från herrmodet. Samma slags design som exempelvis Yves Saint Laurent ytterligare utvecklade. Som Ralph Lauren stilmässigt tjänat mycket pengar på. Som Giorgio Armani är så suverän på att förfina.


Mode och kläder fungerar så dubbelbottnat att vissa saker alltid överlever. Ingen vill väl vara omodern, inte heller kasta bort kläder. Eller lägga ut pengar på illa gjorda kläder. Har man tänkt rätt, och satsat på rätt kort från början, behöver man bara hänga undan (lika med spara) vissa plagg kortare perioder. Andra använder man oavbrutet: de där stapelvarorna som många garderober lever på.

ANNONS
Av Maria "Mia" Perrsson - 8 januari 2014 05:45

Christian Dior började sin bana som modetecknare och modellör; modellören är tecknaren som gör en vettig skiss som tillskäraren kan följa.


Hos modehuset Lelong lärde sig Dior konsten att skapa kläder. Det var också Lelong som ansåg att Dior var så originell och begåvad att han mycket väl skulle klara sig som fristående designer, varför Lelong rekommenderade tygmagnaten Boussac att anställa Dior.


 



Mötet resulterade i att Boussac beslöt att sätta upp ett eget modehus åt Dior. Ett år senare slog Dior knockout på världen med sin new look, den 12 februari 1947. Samma år bestämde sig Dior för att lansera sin första parfym — Miss Dior — och att teckna sin första licens för nylonstrumpor. Licensen innebar enbart att huset Dior sålde sitt varunamn för ungefär mo 000 franc, och sedan fick 3-8 procent i royalty på försäljningen.


Det gick mer än bra för modehuset Dior, vilket ledde till fler licenser — en av de mest lönsamma var tillverkningen av väskor. Så småningom fanns det ett hundratal licenser, och logotypen CD fanns representerad över hela världen — vilket faktiskt skulle "vattna ur" varumärket; det fanns ingen specifik design på licenserna, det fanns bara en etikett som sa att det var Dior, från de enklaste, broderade nylonskjortor på Kuba till de mest tantiga handväskor i Sydamerika.


Det som bar upp framgången Dior var parfymerna, det var där de stora inkomsterna fanns. Och skulle fortsätta vara fram till mitten av 8o-talet när finansbolaget Agache (idag del av megakoncernen LVMH/Louis Vuitton Moet Hennessy) köpte upp Dior — och började med en marknadsanpassad omstrukturering.


Först anställdes den italienske modeskaparen Gianfranco Ferré för att återskapa en glamorös strålglans åt kläderna. Sedan städade man upp bland licenserna och övertog total kontroll, och lade grunden till hur man idag "bygger" ett varumärke.


Tillverkningen av accessoarer som väskor, skärp, skor och strumpor skedde i egna eller kontrakterade fabriker och designen gjordes av kontrakterade formgivare i husets ateljéer. Själva coutureverksamheten sågs och ses fortfarande som en exklusiv laboratorieverksamhet.


Couture säljer lyximage, som gör att folk känner sig tillhöra en viss elit. En lönande underavdelning är accessoarer och diffusion, det vill säga den något prisbilligare klädkonfektionen som också kallas pret a porter — färdig att bära.


Storsäljare för massmarknaden är annars parfym och kosmetika, det som gör att gemene man kan ha råd med Dior. Om ni tittar på vad huset Dior gör idag, vet ni då att de kläder John Galliano skapar är rent utanverk — det ger rubriker och god press och säljer in namnet, men det säljer inte egentligen modet/kläderna.


Genom bridgelinjer, billigare och enklare klädkollektioner, licenser för heminredningskollektioner och parfym överlever de flesta modemärken med stor marginal. Bridgelinjerna är i flera fall sättet att hålla kopior på avstånd; så fungerar det exempelvis för amerikanska jättar som Liz Claiborne. Bridgelinjer är så kallade överbryggande linjer, som bygger på designmärkets bästsäljare och klassiker men i billigare versioner — ett vältaligt exempel är Armanis Emporio Armani.


Bridge är för övrigt ett fenomen som utvecklades i USA, när de stora varuhusen i slutet av 1940-talet började tillverka knock offs av franska designerplagg som de kunde sälja billigt i gatuplanets lågprisavdelningar. För märkesnamn som Dior eller Chanel är kopiorna ingen stor katastrof — de fungerar som ett slags promotion. Kopiering är som någon så klyftigt påstod "en spirituell fortsättning" på härskande moden.




Det finns dessutom en bra cirkelgång i fenomenet: har man som designer ett så eget språk att det är värt att kopiera slår det ändå tillbaka, det är lätt att spåra varifrån "inspirationen" kommer och därför kan man hoppas på att kunden söker sig till ursprungskällan om han/hon gillar stilen på kopian.


Det är förstås därför många formgivare och företag tycker att kopieringen ingår i branschens spelregler. Ungefär som att stjäla/låna två—tre takter ur en populär låt.

Av Maria "Mia" Perrsson - 12 december 2013 07:00

Det var egentligen bara det jag vill säga. Att få skor i julklapp, eller att ge bort dem, är lika självklart som att tomten har skägg. Men i år har jag faktiskt ingen aning om vare sig vad jag ska önska mig - och vad jag ska köpa till andra. Det är liksom renons på idéer, en kuslig tystnad i mitt annars så skrikande, kreativa och bubblande huvud. Men. Det kommer väl. Än finns det tid. Har ni några tips kanske? Skriv ett kommentar! 

#skor #julklapp #julklappstips

Av Maria "Mia" Perrsson - 4 december 2013 20:30

Att det finns utrymme för så många kläddesigner idag krasst beror på att det finns så många kunder och att vi har så olika smak.


Att inte alla kläddesigner når toppskiktet och att så många inte klarar kommersen beror på det oerhört stora utbudet. Och att det är en ovanligt tuff bransch: det kan ta åratal att etablera sig. Vanligen sägs det att det tar upp till tio år innan man får det att gå runt.




För att man sedan ska överleva krävs konsekvens, uthållighet och ett bra koncept — samt pengar. God timing, originalitet och specialitet är det som gör designern. Det finns tusentals framgångshistorier som skriver under på det påståendet.


Från Chanel, Balenciaga, Dior och Yves Saint Laurent till John Galliano, Ralph Lauren och Filippa K. Det är fantastiskt att läsa om hur världsimperier skapats från ingenting till något, vare sig det gäller Giorgio Armani och Donna Karan eller Gucci.


Det är precis lika fascinerande att studera hur de behållit sina marknadsandelar, och utökat dem. Det är likaledes sorgligt att läsa om dem som inte lyckades hela vägen. Hur det än är måste man sälja, lika med tjäna pengar, för att överleva. Det både bästa och värsta som kan hända en designer är att bli kopierad.


Chanel påstod vid något tillfälle att det var smickrande att bli kopierad; det betydde ju att just hennes mode nått de djupa leden. Chanel trodde för egen del inte på massproduktion, hon föredrog att göra exklusiva coutureplagg — och parfym. Licenser avstod hon även från, vilket också är ett bra sätt "att bredda sig" och som gjort vissa modehus förmögna.


Än idag är Chanel det enda modehuset som inte har licenser och som ändå tjänar miljarder. Vilket beror på att det går så bra så "att klä sig" i dofter: näst efter Patous Joy är Chanel nr 5 världens mest sålda parfym. På sätt och vis kan man säga att licensen är det första ledet mot kopiering — det finns till och med de som tycker att licenstillverkning är "icke kreativa människors sätt att våldföra sig på kreativitet".


Det andra är massproduktion, eller budgetlinjer. Fast där kopierar, eller förbilligar, man bara sig själv. Jag behöver dessutom förklara att licens är det avtal man tecknar med ett modehus för att tillverka varor med modehusets goda minne — och dess etikett.

Av Maria "Mia" Perrsson - 6 november 2013 12:00

Kriget präglade modet, som kännetecknas av enkelhet och allvar, det skulle vara praktiskt och bekvämt. Alla arbetsföra behövdes i produktionen under krigsåren, och kvinnornas oberoende ökade.


Damskorna skulle nu hålla för att arbeta och gå i.


Alltsedan de sista åren på 1930-talet var kraftiga skor med platåsulor och kilklackar moderna, rejält tilltagna till vardags. För den aktiva kvinnan fanns det skor med lägre klackar att välja på, till arbete och fritid. Bland annat blev moccasinmodeller populära, liksom skor med dragkedja (efter kriget).


Till fest var skorna något mindre kraftiga, nättare, och högre. Trots grovleken formgavs såväl sandaletter och skor med öppet tå- eller hälparti (slingback). När nu skorna i sig var väl tilltagna i formen började kvinnorna använda större skostorlekar, fötterna behövde inte längre trängas ned i för små skor eftersom små, smala fötter inte längre var ett eftersträvat ideal.


Under andra världskrigets råvarubrist tillverkades skor av de material som fanns att tillgå. Den svenska skoindustrinstartade tidigt en tillverkning av dessa poängfria eller poängbilliga (det behövdes inga eller få ransoneringskuponger för att köpa dem) surrogatskor, gjorda av papper, hampa, konstsilke, konstläder, återanvänt gummi, tyg, kork, trä och nyheten plast.


Surrogatskorna var ofta färgglada eller hade dekorativa perforeringar i ovanlädret, olika sätt att dölja att de inte var av bästa kvalité. Utländska designers intresserade sig mycket för de nya materialen, och i Paris hördes klappret av träkilklackar på gatorna.


Modeskribenter i Sverige skrev i positiva ordalag om de nya surrogatskorna, men de blev aldrig någon större försäljningssuccé. Konsumenterna satsade på att köpa kvalitetsskor, som höll bättre. De populära reptilskinnen ersattes även de under krigsåren av andra, likartade material.


Fiskskinn var slitstarkt, och en produktion av preparerade fiskskinn startade i Danmark och Norge. Dessa fanns i ett tiotal färger och såldes efter en tid också i metervara, passande till möbelklädslar och kläder. Importerade fiskskinnsskor från Danmark var poängfria. Skoransoneringen startade i april 1943.


För barnfamiljer kunde det vara svårt att få skokvoten att räcka till. En av föreskrifterna för skoproduktionen Gummit i uttjänta gummistövlar, galoscher och gymnastikskor kunde återanvändas och den som lämnade in dem till nyproduktion fick extra skopoäng, möjliga att köpa något nytt för. 


För att spara på gummi och läder tillverkades damstövletter med skaft av tyg, gummistövlar kunde få sulor av trä och skaften på herrstövlarna gjordes kortare. De som behövde högre skaft på stövlarna eller flera par på grund av sitt arbete fick anhålla om detta.

#skor #mode

Av Maria "Mia" Perrsson - 11 oktober 2013 13:15

....behövdes för att hålla värmen på vintern. De tillverkades "till slaktaren och varenda storbonde" och "de var rysligt fina" berättas det i gamla skrifter från tiden när de uppfanns.


Ytterstöviarna bars utanpå helgdagsskorna, till exempel kängor eller resårskor. De skinnbrämade stövlarna var tunga men varma. Kvinnor hade skinnfodrade ytterkängor. Ytterstövlarna kunde vara gjorda av tjockt läder, av kalvskinn eller av älg- eller renbellingar (skinn från älgens eller renens ben) beroende på var i Sverige de tillverkades.


I Jämtland, Ytterby, gjordes de på 1890-talet i näbbskomodell. Ytterstövlar knäpptes på utsidan. De efterträddes av de mindre värmande gummigaloscherna. De medeltida galoscherna gjordes av trä, läder eller kork. Patinan, trägaloschen, var vanligast.




Träbottnade galoscher användes ännu under 1800-talet. De utgjorde inget fullgott skydd mot vare sig smuts eller väta, att färdas med häst och vagn var det säkraste sättet att komma torrskodd fram. 


Först efter mitten av 1700-talet blev galoscher vanligare i Sverige, i första hand bland de mer välsituerade. Lädergaloscher hörde finskorna till, de användes ofta utanpå stövlarna. Det berättas om bonddrängar som av ren högfärd kom i dem till kyrkan vid vackert sommarväder (E. Jäfvert). På 1890-talet började de första svenska gummifabrikerna en galoschproduktion och det lätta, vattentäta materialet blev snabbt populärt, även om gummigaloscherna inte föll de mest modemedvetna i smaken.


Ryska gummigaloscher fanns i handeln ännu tidigare. Gummigaloscherna slog snart igenom på landsbygden, och det hände att de användes för finbruk i både vått och torrt väder. Ju blankare de var, desto finare. De förekom utanpå brudgumsskorna, och de som hade råd kunde ha både vardags- och helgdagsgaloscher.


Mindre storlekar fanns också. Från Fide på Gotland berättas att av konfirmanderna var det endast kaptenens barn som hade galoscher år 1895, men att det blev vanligare sedan. Pampuscher passade till kvinnoskor med klack.

Av Maria "Mia" Perrsson - 17 september 2013 09:45

Jag vet inte riktigt vad grejen är med alla spikar och nitar på skorna. ör vad du än tror, så är punken lika död som trippoppen. 

 

 Men nu är det ett faktum att det här är mode, och som vanligt att jag tveksam, men sugen på att prova ett par.


I filmen här nedanför får vi se en rad prov på detta, samt en hel del andra sköna skor i olika tappningar.


Som vanligt faller jag handlöst för det mest med höga, smått absurda klackar. Se själv i den här saliga blaningen från modeveckan i Paris. 


#Mode #Skor

Presentation


Modeintresserad, blaserad och babblig 21-åring från Göteborg (bor just nu tilfälligt i LA) som bloggar här när andan faller på.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skogalen, modetokig och esoterisk blogg om väsentligheter med Blogkeen
Följ Skogalen, modetokig och esoterisk blogg om väsentligheter med Bloglovin'

Bloggportaler

SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog 1000länkar.com - gratis länkkatalog Blogglista.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se